Reli­gion är en del av män­ni­skans inre natur. Gud har ska­pat det reli­giösa med­ve­tan­det som en inte­gre­rad del av varje män­ni­ska. Innerst erkän­ner vi alla vissa grund­läg­gande mora­liska vär­de­ringar, och på så sätt blir dessa vär­de­ringar uni­ver­sella. Den som för­vär­var kun­skap om reli­gi­o­nen kom­mer att upp­täcka något om sitt inre, något som all­tid har fun­nits där.

Med en avslapp­nad inställ­ning föl­jer en fer­til grund för denna med­födda inre natur att fro­das i. En avslapp­nad inställ­ning ger män­ni­skan utrymme för eget hand­lande, så länge inte islams dik­tat över­träds eller andra män­ni­skors rät­tighe­ter kränks.

Alla män­ni­skor delar en gemen­sam vär­de­grund som islam defi­ni­e­rar och per­fek­tio­ne­rar. Islam har inte kom­mit för att beröva män­ni­skan på hen­nes med­födda mora­liska vär­de­ringar, utan sna­rare är islam den reli­gion som bekräf­tar och för­fi­nar dem.

Pro­fe­ten Muhammed (fred vare med honom) berät­tade vid ett till­fälle för hans föl­je­sla­gare om ett för­bund som ara­berna hade ingått och som hade inne­bu­rit fred mel­lan de olika kla­nerna. Han sade att om han hade bju­dits in till att under­teckna ett sådant avtal, hade han gjort så. Det var ett för­drag som förde sam­man de olika fol­ken runt en gemen­sam sak, som till­va­ra­tog deras rät­tighe­ter samt vär­dighet och som inne­bar slu­tet på den ende­miska krig­fö­ring som kostat så många liv. Även om för­dra­get ägde rum före islam var det lik­väl i enlighet med alla män­ni­skors inre sam­vete. Vi vet alla hur vik­tigt det är att kunna lära av varandra för att där­i­ge­nom kunna utveck­las, och vi är alla överens om att både Gud och män­ni­skan avskyr hat och konflikt.

En mild och flexi­bel syn på reli­giösa frå­gor ger män­ni­skan goda fram­tids­ut­sik­ter och hon kan på så sätt utöva tron på ett upp­rik­tigt sätt i enlighet med den inre natur som Gud har ska­pat henne med. På detta sätt blir reli­gi­o­nen inte en börda, vil­ket Gud hel­ler inte har avsett den att vara.

En gång kom en ökenbo till pro­fe­ten (fred vare med honom) för att klaga över att Mu‘adh drog ut på bönen. Pro­fe­ten (fred vare med honom) frå­gade: “Vad säger du i bönen?”

Han sva­rade: När jag säger tashahhud¹, säger jag: “O Gud! Jag ber Dig om Para­di­set och söker skydd hos Dig från Elden.” Jag är dock inte bra på att ‘surra’ som du och Mu‘adh är.

Pro­fe­ten (fred vare med honom) sade till honom: “Det är i prin­cip dessa saker som vi ‘sur­rar’ om.“²

Vi kan se att pro­fe­ten (fred vare med honom) inte bad man­nen att memo­rera vad som skulle vara svårt får honom att komma ihåg. Istäl­let tog han hän­syn till man­nens för­måga utan att förhöra honom om hans avsik­ter. Kanske var han gam­mal, eller hade han svagt minne, eller hade han haft en svår uppväxt.

Ordet som man­nen använde för att beskriva Mu‘adhs och Muhammeds bön var inte de mest smick­rande och kunde lätt ha upp­fat­tats som för­o­läm­pande. Pro­fe­ten (fred vare med honom) tog dock inte illa upp utan accep­te­rade man­nens grovhuggna språk: “Jag är inte bra på att ‘surra’ som du och Mu‘adh är.” Och sva­rade för­sik­tigt: “Det är i prin­cip dessa saker som vi Drone om.” Med detta svar trös­tade han man­nen och för­säk­rade honom om att de enkla ord som han använde i sin bön i grund och bot­ten var samma som Mu‘adh använde — även om Mu‘adh kanske använde ord som öken­bon inte skulle ha förstått.

I själva ver­ket var man­nens bön samma bön som alla pro­fe­ter har bett — en bön om Para­di­set och und­sätt­ning från Helvetet.

Och Vi bönhörde honom och skänkte honom [sonen] Johan­nes — Vi gjorde näm­li­gen hans hustru fruktsam. — De var all­tid beredda att göra gott och ödmju­kade sig inför Oss med hopp och fruk­tan och visade stor under­gi­venhet.³

En lätt­sam natur bör utgöra grun­den för hur vi beter oss och inte­ra­ge­rar med andra män­ni­skor. Vår inre följ­samma natur och reli­giösa med­ve­tenhet är bättre än påtving­ade svå­righe­ter i reli­gi­o­nen. Genom att följa denna natur und­vi­ker man att vara allt­för pre­ten­tiös eller att visa sig skrytsam.

Vi fin­ner att de flesta av de som sys­sel­sät­ter sig med hårkly­ve­rier inte bidrar med någon nytta. De är män­ni­skor som slåss om inneha­vet av en torr brunn eller som klätt­rar upp­för en häg­ring. De lever inte i verk­lighe­ten utan rik­tar all upp­märk­samhet mot ytliga tvis­ter. De är de sista som gör andra män­ni­skor nytta, men de första att kri­ti­sera och klaga. Detta är verk­li­gen klandervärt!

Käl­lor:
Shaykh Sal­man al-Oadah (2008), An Easy­go­ing Appro­ach to Faith. www.islamtoday.com; Muhammed Knut Bern­ström (2000), Kora­nens bud­skap. Sim­rishamn: Proprius.

Fot­no­ter:

1. Tashahhud är ett spe­ci­ellt moment i den van­liga bönen som för­rät­tas fem gånger per dag. [↩]
2. Sunan Abu Dawud #22 och Mus­nad Ahmad #15333 [↩]
3. Sûrah al-Anbiya’: 90 [↩]

Läs mer:
Enbart en skapare

Det kan omöj­li­gen fin­nas fler än en ska­pare av detta väl­ba­lan­se­rade verk. Hade det fun­nits flera ska­pare, var och en med en egen vilja, hade inte kos­mos varit så enhet­ligt och balan­se­rat som det nu är.…

Attac­ker mot civila under jihad

Islam förbju­der attac­ker mot oskyl­diga män­ni­skor, som kvin­nor och barn, under krig mel­lan mus­li­mer och icke-muslimer. Otro rätt­fär­di­gar i sig själv inte angrepp.…

Frun föder en dotter

“Vi har i dessa tider hört vad som ska­par dis­py­ter och för­vå­ning. Som­liga säger: ‘Vi ogil­lar att våra fruar föder dött­rar.’ Någon har sagt till sin fru: ‘Vid Gud, om du föder en dot­ter kom­mer jag att skilja mig från dig!’”…