Existentialism

Som­liga har menat att män­ni­skan har till­kom­mit av en slump utan en Ska­pare. Ledande exi­sten­ti­a­lis­ter som Jean-Paul Sar­tre (1905 – 1980) och Albert Camus (1913 – 1960) lärde det absurda och menings­lösa i livet och varje hand­lande, vil­ket är en åsikt som Nobel-pristagaren (1976) Jac­ques Monod också har lagt fram:

Män­ni­skan vet i slutän­dan att hon är ensam i detta lik­gil­tiga och oänd­liga uni­ver­sum i vil­ket hon har upp­stått av en slump. Hon vet, likt en gup­py­fisk, att hon är en mar­gi­nell före­te­else i det uni­ver­sum som hon lever i. Ett uni­ver­sum dövt inför hen­nes musik och lik­gil­tigt inför hen­nes för­hopp­ningar, lidan­den och brott.1

Ste­ven Wein­berg (1933), även han Nobel-pristagare, har sagt:

Desto mer vi lär oss om uni­ver­sum, desto mer menings­löst och för­bryl­lande ter det sig för oss.2

Dessa tan­ke­gångar mot­sä­ger sig defi­ni­tivt islams syn på livets mening.

Hur har då denna livs­å­skåd­ning påver­kat människan?

Den franske för­fat­ta­ren Victor Hugo (1802 – 1885) var uppen­bar­li­gen inte mus­lim, men man behö­ver inte vara mus­lim för att inse den mate­ri­a­lis­tiska livs­sy­nens onda inver­kan med vil­ken det inte finns något syfte, inget Näst­kom­mande eller möte med Ska­pa­ren. Hugo kunde där­med beskriva resul­ta­tet av denna mate­ri­a­lis­tiska dokt­rin när han skrev:

Män­ni­skans benä­gen­het att begränsa alla betrak­tel­ser av detta liv är kata­stro­fal. Genom att över­tyga män­ni­skan om att det mate­ri­ella liv som hon lever på denna jord är den högsta for­men av existens, och att det inte finns en fort­sätt­ning efter döden, kom­mer pro­blem i detta liv att torna upp sig som än större, till ett än högre pris. Följakt­li­gen blir tan­ken om ett liv efter detta en omöj­lig­het; och smärta, en gudom­lig lag som leder till per­fek­tion, vänds till en lag av för­tviv­lan som leder till Hel­ve­tet. Det­samma gäl­ler andra världs­liga före­ha­van­den. Vad som gör bör­dan i detta liv lätt, och män­ni­skan stark, tole­rant, reso­na­bel, tål­mo­dig, modig men sam­ti­digt modest och vär­dig fri­het är vad som all­tid ser ut till att vara ett per­fekt, evigt liv vars ljus skim­rar genom det jor­diska livets mör­ker… Var mans plikt är att vända ansik­tet mot him­len och sjä­len mot det Näst­kom­mande i vil­ket sann rätt­visa grun­das och varje män­ni­ska döms efter den­nes hand­lingar.3

Käl­lor:
Jamāl al-Din M. Zara­bozo, What is Islam. www.islamhouse.com;

Fot­no­ter:

  1. Win­ning the Modern World for Islam, Abdes­sa­lam Yas­sine, s. 74, Iowa City, IA: Justice and Spi­ri­tu­a­lity Publishing, Inc., 2000 []
  2. Yas­sine, s. 75. []
  3. Tab­ba­rah, s. 68. []
Dela: